Rasen Lhasa Apso

Historia

Från världens tak, Tibet och den förbjudna staden Lhasa och dess omgivning kommer denna ras. Från höjder över 8.000 meter i kargt, hårt klimat med stora skillnader i temperaturen har denna ras utvecklats.

Dess långa dubbla päls skall skydda mot den pinande vinden och kylan och även isolera och skydda mot värme. Den långa luggen som faller ner framför de mandelformade ögonen skall skydda ögonen från det starka solskenet som blir bländande mot det vita snötäcket. Det tjocka håret mellan tassarna håller tassarna varma och skyddade.

 Rasens historia är förhöljd i dunkel liksom Tibets historia. De historiska dokument som fanns bevarade i Potala palatset flyttades eller förstördes vid den kinesiska ockupationen och har därmed inte återfunnits.

De finns dock dom som hävdar att rasen existerade 800 år f Kr.

Rasen har haft många namn. Tibetanarna själva kallar den Seng Kyi - lejonhunden, p.g.a dess likhet med ett lejon. Men andra namn är Abso Seng Kye. Mr Jacob

Det finns bevis för att Dali Lama gjorde till vana att skänka små hundar till de kejserliga hoven i Kina, ända till det kinesiska rikets undergång 1908. Dessa små hundar var “lejonhundarna”.

Buddismens högsta symbol, det mest fruktade av alla djur.

 Apsons uppgift är att agera vakthund och med ett bestämt och kort woff tala om att någon närmar sig. Rasen får inte förknippas med någon “skällighet” utan snarare en klar värdighet i sitt varningsskall. Deras utmärkta hörsel har gjort dom ovärderliga som “vakthundar”. När ovälkomna närmat sig, så har man kunnat släppa de tibetanska mastiffarna, som legat utanför huset, för att försvara sig mot de ovälkomna gästerna. Ett ovärderligt samarbete i dessa isolerade trakter.

Denna hund kunde inte köpas men då och då skänktes de bort, gärna i par, till dignitärer som besökte klostret.

 De första exemplaren kom till England så tidigt som 1854, men vann tydligen inte tillräcklig uppmärksamhet.

I början av 1900-talet tog Younghusbandexpeditionen med sig flera små tibetanska hundar tillbaka till England.

I denna expedition ingick överste Bailey som kom att spela en avgörande roll för lhasa apson etablering i

västvärlden. Det har rått stor förvirring när det gäller rasens namn och ett faktum är att få raser har haft så många namn som just lhasa apson. Några exempel är; tibetansk pudel, pudel terrier, apso, lhasa terrier, tributhund, lhasa lejonhund, tibetansk tempelhund och hapa’rh (dvs knähund). När rasen först kom till England kallades den för Bhutia eller Bhutanese, eftersom den fanns i Bhutan och andra bergsländer som gränsar till Tibet.

Den första standarden (gemensam) för de tibetanska raser skrevs av (regeringstjänsteman i Indien) i början av 1900-talet. Han publicerade en artikel i Kennel Gazette, där han lovordar rasen lhasa apso och då speciellt en tik vid namn Marni. Redan 1902 inser kyrkoherde H.W. Bush (tidig kännare av asiatiska hundraser) att det rör sig om två olika raser; tibetansk terrier och lhasa apso. Men förvirring är fortfarande stor - alla 3 långhåriga tibetanska hundar benämndes vid denna tid Lhassa terrier, trots att de varierade både i storlek och typ.

1906 importerades hanhunden Rapso från Shigatze och han blev rasens första tibetanska champion.

Första världskriget sätter stopp för mycket och naturligtvis även så andra världskriget, men under första världskriget höll rasen på att dö ut. Under den här perioden förlorade man sina championrättigheter och naturligtvis, inga utställningar hölls ända till 1925. 1929 dök namnet apso upp för första gången och fem år senare blev benämningen lhasa apso officiellt erkänt av The Kennel Club. 1928 hade paret Baileys importerat flera hundar från Tibet och aveln kunde starta om på nytt. Visserligen hade mrs Bailey startat sin uppfödning, men att få tag på bra exemplar var inte så lätt. 1934 kom Lady Brownrigg tillbaka från Kina med ett par små lejonhundar eller shih-tzu. Man förstår att det rådde stor förvirring när det gäller de östasiatiska hundarnas entré i västvärlden. Lady Brownrigg förstod att hennes hundar tillhörde rasen shih-tzu, men de fick namnet apso vid ankomsten till England. När så shih-tzun ställdes ut för första gången 1933, insåg man att detta var två skilda raser. Med hjälp av den dåvarande ordföranden för Engelska kennelklubben, Mr Croxton-Smith, kom den något högre typen med smalare skalle och längre nos att kallas lhasa apso. Detta namn ändrades i slutet av 1950-talet till tibetansk apso, men 1970 fick rasen sin gamla benämning igen. Det var inte bara storleken man tvistade om vid den här tiden, utan även färgen. En del påstod att en äkta apso är endast goldenfärgad, men man gav med sig till sist och godkände de flerfärgade hundar som man tidigare hade ansett som inte renrasiga exemplar.

Andra världskriget blev som sagt mer än svårt. Man parade med det som fanns, vilket resulterade i mycket stark inavel då inget avelsmaterial fanns att tillgå. Trots detta lyckades man att bygga en stam på återstoden av de hundar som fanns. Den hårt inavlade stammen i norra England som parades med den mer finlemmade stammen i södra England, som även den var säkerligen mycket starkt inavlad. Med importer från USA lyckades dock man återuppbygga rasen.

Grundarna i USA var Mr och Mrs Cuttings som 1933 fick ett par lhasa apsos i gåva av Dalai Lama och därmed lade grunden för rasen i USA. Mr och Mrs Cuttings hade deltagit i Rooseveltexpeditionen på 1930-talet. Kennel Hamilton var prefixet. Tyvärr uppstod en lika förvirrad situation som i England. 1936 ställdes en lhasa apso ut för första gången i USA (The Westminister, New York). Lhasa apso tävlade i terriergruppen mellan 1936 till

1955 för att 1956 tävla i “ non-sporting group” där den numera återfinns. 1944 fastställdes namnet lhasa apso i USA. Mellan 1937 och 1950 kom sju hundar till USA med, låt oss säga, tvivelaktig härstamning om dom varit lhasa apsos. Dom var i själva verket shih-tzus, som kom att hamna i lhasa apso linjerna. Dessa avlade man in i den amerikanska lhasa apso stammen.

 1965 kom rasen till Sverige. Det var Marianne Baurne (kennel Krysants) som importerade två hundar från England. Marianne som födde bl a upp Tibetansk terrier, tog in Cheska Yang Tru (hane) och Dryhill Tansi (tik). Året efter kom två importer till, Shaggy Wonder Peng Ming (hane) från Belgien och Brackenbury Lhamo (tik) från England. Dessa hundar lade grunden till den svenska aveln. 1967 kom tiken Montsweag Chumulary Chumbi från USA, parad med Rondelay Chuk Tuk. Ett flertal importer skedde under tidsperioden 1965 - 1970 och på det s

ättet lyckades rasen få sitt fäste i norra delen av Europa.

Under åren fram till i början av 90-talet behövde man inte registrera hela kullen utan kunde själv välja vilka man önskade registrera eller välja att inte registrera. Detta gör att man tyvärr inte har fullständiga kulluppgifter under åren 1965 - 1990.

 Hälsa

Lhasa apso är en ras som lever mycket länge och anses som en mycket frisk ras. Den äldsta dokumenterade apson som man känner till, Ch Hamilton La Pung, dog vid 29 års ålder (den 4 juli 1964) och skulle ha fyllt 30 år i november, ägare Elisabeth Finn, New Jersey, USA.

Lhasa apso har ett hälsoprogram - vg se PRA nedan.

När det gäller mentaliteten har kontakt tagits med etablerad MH-beskrivare för att kunna utarbeta en profil.

Arbetet har precis startat (januari 2007).

Vid den enkätundersökning som pågått under ett par års tid (inbringat 24 svar), har ett fåtal sjukdomsproblem kommit fram. Ett fåtal har haft problem med öroninflammationer, cherry-eye.

 

Mentalitet

I standarden för lhasa apso står följande under bakgrund/ändamål: “ Tidiga exemplar av rasen var alltid mycket vaksamma. De observanta hundarna gjorde det omöjligt för främlingar att nalkas utan att bli uppmärksammade.

En viss vaksamhet mot främlingar kan fortfarande noteras hos lhasa apso.” Samt under avsnittet

uppförande/karaktär: “ Lhasa apso är glad och självsäker med alert och stabilt temperament men något

avvaktande mot främlingar.”

En kommentar till detta är: Det är ett särdrag hos alla de tibetanska raserna att inneha en viss misstänksamhet, som i standarden beskrivs som avvaktande, vilket inte på något sätt får förväxlas med skygghet, rädsla eller aggressivitet.

Vid en genomgång av de senaste årens kritiklappar finns endast en handfull hundar som erhållit ett nedsatt pris p.g.a. någon form av avvikelse från måttet “ en viss misstänksamhet” . Vi inom rasen känner i dagsläget ingen oro för detta, men skulle denna siffra öka kommer vi att arbeta aktivt för att bibehålla vår idag, mycket stabila temperament. Vår tanke går då till en sk MH-test, vilket i dagsläget inte anses som nödvändigt

 

Texten ovan är hämtat från Lhasa Apso klubbens hemsida  och RAS

Länk till rasstandard nedan.

 

FCI227-rasstandard1

Hämtad från Lhasa Apsoklubbens hemsida